romantiska filmer krossar våra hjärtan
här är den också, för er som inte orkar klicka på länken:
"Notting Hill bär skulden för våra krossade hjärtan.
Det har forskare vid Heriot-Watt University i Edinburgh slagit fast i en undersökning. Att sluka filmisk romantik ger orimliga förväntningar på kärleken och leder obönhörligen till besvikelse, läser jag. Och minns.
Jag var tjugo år, dyngsur och jävligt förbannad.
Snöblandat regn vräkte ner och envisades med att släcka glöden på varje Lucky Strike jag ändå envisades med att tända.
I vatten pölarna vid mina fötter låg redan hundratals fimpar och flöt i uppblötta klumpar.
De var inte mina.
Jag rökte bara vid väl valda tillfällen, sådana då det krävdes ett paket cigaretter att krama sönder i handen, gärna i snöblandat regn på en enslig stentrappa någonstans.
Ett tillfälle som det här.
Jag var förbannad på mig själv, på mina känslor som aldrig räckte till. Men mest av allt var jag förbannad på ”Notting Hill”.
Jag var ju kär. I honom som jag jagade i veckor, månader, och som till slut blev min. Så mycket som nu någon kan vara någon annans.
Men jag stod inte ut med oss.
Och jag skyllde allt på montagen. Dessa djävulens grymma påfund.
Den allra mest förljugna idén om lycklig kärlek. Välregisserade sekunder av perfektion, snitsigt ihopklippta och tonsatta. De som symboliserar att tiden går: krispiga promenader bland neongula höstlöv, varm choklad framför brasan, snöbollskrig och passionerat hångel i motljus.
Jag älskade dessa satans montage. Och jag gjorde allt för att återskapa dem tillsammans med honom.
De perfekta sekunderna, de som bara saknade David Grays ”This year’s love” på högsta volym.
Problemet var allt det andra. Det som inte platsar i montageminuten. Jag visste helt enkelt inte hur man gjorde. Vad händer mellan klippen? Hur fyller man all tid? Hur står man ut?
Nej. Jag visste inte. Och jag lyckades inte ta reda på det. Han var inte längre min.
Fem år sedan. Det känns som mer.
Allt har förändrats sedan dess.
Allt utom de romantiska filmerna.
Montagen är kvar. De stör mig inte. Vi skapar våra egna, han och jag. Han som kom in i mitt liv och är min.
Så mycket som nu någon kan vara någon annans.
Med honom står jag ut.
Jag antar att man lär sig att fylla tiden.
En sömnig, famlande kyss på kinden när jag går hemifrån på morgonen och han ligger kvar bland skrynkliga lakan. Vid mitt stökiga skrivbord med en kopp odrickbart automatkaffe, ett sms, hinner du käka middag ikväll? Senare, hans långa fingrar, högerhandens nagelband som spruckit och fransar sig. En sned framtand mitt i leendet.
Allt det där som inte får plats. Men som är vårt."
har nu några frågor till er, mina trogna läsare.
1. vilka känner igen sig?
2. vem/vad/va/när/varför? ;)
3. vilka fler filmer finns det som krossar våra hjärtan?
glöm inte ändra klockan inatt folks.
min heliga man, snart är det tisdag.
det gillar vi!
g-night.
puuss
(",) Finns hur många känslomässiga filmer som helst... de som får mig att grina mest är helt klart bäst !!
Älskar Verklightesbaserade Draman men även Skräckfilmer. Skarp kontrast jag vet, men sån är min filmsmak. Inatt blir dt troligtvis många tårar då jag fick 4 st gratis dvd av OnOff eftersom jag är VIP-kund där. ojojoj...
Jao, den är bra men finns klart filmer som påverkat mig mkt mera. Jag är en typisk snyftare som älskar "att känna" när jag ser film. Jag äger Nothing Hill både på VHS och DVD, brukar se den men ojämna mellanrum.
Även filmer som inte nödvändigtvis har med kärlekstema att göra, utan bara har en mycket gripande handling, brukar fånga mig oxå. Men visst, kärleksdraman får ivf aldrig jag nog av. Blir som sagt en lååång natt. Ska bränna av två draman om jag orkar. Beror på hur lessen jag blir, hur många filmer jag orkar.
Nu blir dt tända värmeljus, koka te och slappna av i soffan snart.
Vettigt inlägg för övrigt, addar dig på Bloglovin.
hihihie... orkade inte läsa allt tyvärr.. men, ska man ändra klockan idaaag?! :O åt vilket håll? xD